olwsia

Dagen segade sig fram. Hon kunde inte koncentrera sig på det läraren sade utan hon satt med huvudet lutat i händerna och såg hur lärarens läppar rörde sig fram och tillbaka. Inget ljud gick in i hennes huvud och klockan tickade.  Hon kände den välbekanta oron som rösten i hennes huvud orsakade när den påminde hur viktigt det var att hänga med för att inte komma efter i skolarbetet. Rösten malde på om prov, betyg och framtid. Hon bytte ställning i stolen och kände smärtan i höften från gårdagens händelse. Plötsligt blev hon återigen påmind om allt som hänt och väggarna började krypa inåt. Tillslut stod hon inte ut och reste sig så plötsligt att stolen föll i golvet. Allas blickar vändes åt henne och läraren slutade prata. Hon sa inte ett ord utan gick ut ur klassrummet utan att ta upp stolen. Hon hörde läraren ropa hennes namn från klassrummet men hon ökade stegen och gick mot utgången. Hon kunde inte stanna kvar i skolan en sekund till. Hon kände hur ögonen tårades och hon torkade snabbt bort dem. Återigen ställde hon sig frågan: Vad har hänt med mig? Hon visste inte heller vart hon skulle finna svaret och kände hur smärtan drog ner henne till ett djupare djup än hon visste om. Hon gick ut på skolgården och funderade vart hon skulle ta vägen. Det var ännu tidigt på dagen och lektionerna skulle inte sluta förrän flera timmar senare. Hon stängde av mobilen för att slippa alla sms och samtal från oroliga kompisar och lärare. Tillslut bestämde hon sig för att ta en promenad ute i solen. Hon satte som vanligt på ipoden och förlorade sig till musiken och drömmarnas värld. Den här gången förde tankarna henne till en av de oförglömliga kvällarna tillsammans med honom.

-               Ye labkhand be man midi?(vill du ge mig ett leende?) sade han och log mot henne. Hon kunde inte låta bli att ge honom sitt största leende. Han log ännu mer och kramade om henne.

-               Dooset daram (jag älskar dig)

Hon kände pirret i magen och kärleken som strömmade igenom dem båda när han sade de två orden.

-               Manam dooset daram (jag älskar dig också), svarade hon och log igen

Han gav henne en puss på kinden och de tittade ut över staden. Dom satt tätt intill varandra högt uppe på ett hustak. Runt dem var det mörkt bortsett från stadens ljus. Samma stad hon tittat ut genom från flygplansfönstret någon månad tidigare. Här var hon lycklig och hon ville aldrig lämna hans famn. Men det högg till i magen när hon kom är att tänka på att snart skulle allt det här vara slut. Snart skulle hon återvända hem och det skulle återigen dröja länge innan de skulle ses igen. Hon kände en tår rinna ner för kinden. Han märkte det och frågade oroligt:

-               Chi shode? (vad har hänt?)

-               Hichi azizam, faghat khoshalam ke toro daram (inget älskling, jag är bara så glad att jag har dig) svarade hon och svalde sorgen.

Han log och kramade henne igen.

-               Man male toam baraye hamishe (jag är din föralltid) sade han och pussade hennes hår.

Men den här gången såg han inte de andra tårarna som rann ner för hennes kinder…

 

Hon kom tillbaka till verkligheten och märkte att hon gått runt i flera timmar och att det nu blivit kyligare ute. Hon suckade och satte på mobilen. Flera sms kom efter varandra. Mobilen vibrerade för varje sms. Hon räknade upp till 9 stycken. Dom 7 första var från hennes kompisar som undrade vart hon var. Ett var från hennes mamma som undrade om hon kunde hämta småsyskonen på förskolan och till hennes förvåning och glädje var det sista smset från honom.

Han hade skrivit hur mycket han saknade henne och hur han räknade dagarna tills de skulle ses igen. I slutet av smset stod det hur mycket han älskade henne och hur mycket hon betydde för honom.

- Åh, mumlade hon och kände både saknad och kärlek. Varför måste livet vara så svårt? Tänkte hon. Hon förbannade avståndet mellan dom. Kulturerna. Hennes förlorade liv som hon inte längre hade. Händelsen igår. Orättvisan och allt annat. Hur mycket kan en människa klara innan hon ger upp?frågade hon sig bittert.

Återigen förblev hon utan svar och hon kände sig frustrerad. Med tunga steg gick hon mot förskolan för att hämta sina syskon. Vägen hem kändes oändligt lång och hon kände huvudvärken komma krypande. Allt detta tack vare de livliga småsyskonen som pratade på och sprang runt framför henne. Hon drog ett djupt andetag för att behärska sig och lugnade sig själv med att de snart var hemma och att hon då äntligen får vara för sig själv. Men så lätt var det inte att få vara för sig själv. Det upptäckte hon ganska snart när hon steg in genom dörren. Nu ville hennes föräldrar ha kvalitetstid tillsammans med familjen och hon kunde inte smita undan så som hon helst ville. Väl vid matbordet så berättade hennes mamma plötsligt att hon fått ett samtal från skolan tidigare idag. Hon kände hur hela kroppen spände sig och hon bävade för vad hennes mamma skulle säga.

-               Din lärare berättade att du rusat ur klassrummet utan en anledning och inte kommit tillbaka på hela dagen.

Nu tittade båda hennes föräldrar på henne och hon kände paniken komma.

-               Mm, jag mådde inte så bra, sade hon tyst.

-               Men varför hörde du inte av dig till oss? Sade hennes mamma

-               Vet inte… sade hon och tittade ner.

-               Är du sjuk gumman? Frågade hennes pappa

Hon tittade upp och sade:

-               Nej då, oroa er inte jag klarar mig. Det som hände idag ska inte upprepas.

Hon såg att hon sagt rätt sak för nu sade hennes mamma:

-               Vad bra gumman, då vet vi att vi inte får sådana här samtal i framtiden

Hon nickade och alla blev åter upptagna av att äta sin middag.

 

När kvällen kom visste hon att hon inte skulle få sova den natten. För många tankar cirkulerade just nu och hon var osäker om hon skulle klara av att tacklas med de ännu en dag till. Men hon lade sig ändå i sängen och slöt ögonen. Efter en minut visste hon vad hon skulle göra. Hon gick till skåpet där hennes mamma förvarade sina sömntabletter. Hon gick tillbaka till sitt rum. I bakgrunden spelade radion låg volym. Hon svalde tabletterna och genast fördes tankarna till det sista ögonblicket med honom på flygplatsen. Hon slöt ögonen…

 

THE END...

 

 

Hon satte nyckeln i låset och vred om. Väl inne var det liv och rörelse. Det luktade mat och hon hörde hur hennes pappa pratade i telefon och hur hennes mamma försökte lugna ner barnen som sprang runt henne medan hon stog och rörde om i en gryta.

-               Hallå, sade hon snabbt och tog av sig ytterkläderna

-               Hejhej gumman, sade henens mamma frånvarande

Hon låste snabbt in sig på toaletten och ställde sig framför spegeln. Tjejen som tittade tillbaka på henne var inte samma tjej som tittat tillbaka tidigare imorse. Något var förändrat och hon visste vad det berodde på. Ögonen var svullna och mascaran hade runnit. Hennes händer var smutsiga och handlederna var ömma och röda. Men där fanns också något annat. Ett allvar som inte funnits där tidigare. Hon visste inte om det berodde på dagens händelse eller allt annat som hänt på senaste tiden i hennes liv. Men en sak var hon säker på och det var att hon inte sett ut såhär för ett år sedan.

Plötsligt hörde hon hur små nävar bankade på dörren.

- Öppna, öppna! ropade hennes lillebror.

- Vänta, sade hon och satte på kranen för att skölja sitt ansikte

- Nej nu, nu nu nu! Fortsatte brodern

-               Men kan du vänta ett tag!? Skrek hon tillbaka och torkade ansiktet. Hon kollade sig i spegeln och försökte le för att visa världen att hon var som vanligt. Det såg mest ut som om hon hade ont i hela ansiktet. Hon suckade och låste upp och gick mot sitt rum.

-               Jag går och lägger mig, ropade hon till sina föräldrar. Inget svar. Hon orkade inte bry sig att ropa en gång till utan slängde sig på sängen och somnade direkt trots att klockan bara var 20.00 .

Hon vaknade med ett ryck av att dörren öppnades och en ljusstrimma spred sig in i rummet. Hennes mamma stack in huvudet.

-               Sover du?

-               Jaa, mumlade hon irriterat. Jag sade ju att jag går och lägger mig.

-               Jaha , förlåt det hörde jag inte...

-               Mm okej, hur mycket är klockan?

-               Halv 11, sov du, vi pratar mer imorgon gumman.

-               God natt, mumlade hon igen och drog täcket över huvudet. Dörren stängdes och det blev åter mörkt. Med ens sköljde dagens händelser över henne och hon blev med ens klarvaken. Hon satte sig i sängen och darrade. Nu önskade hon mer än något annat att hon var någon annanstans. Hos honom. Fast vad skulle han säga om han fick veta? Skulle han bli lika äcklad som hon kände sig?

Du vet att han inte är sån, sade rösten i hennes huvud. Hon kände sig lugnare. Fast tänk om?...

Om han lämnade henne skulle hon inte klara av livet längre. Det var hon säker på. Han var det enda som fick henne att kämpa. Hon skakade på huvudet för att få bort tankarna och rösten. Letade reda på ipoden och satte in lurarna i öronen. Musiken började spela och hon kände hur hon lugnade ner sig. Hon lade sig försiktigt i sängen och kollade upp i mörkret. Återigen letade sig tankarna tillbaka till i somras. Till det ögonblicket när hon landat och stigit av planet.

 

Hon blundade. Planet skulle i vilken sekund som helst sätta hjulen i marken. Hon spände sig och tänkte att nu var det inte långt kvar. En grov duns kändes och planet skakade lite. Nu var de på marken. Planet körde vidare för att komma till stället där den skulle stanna. Folk började som vanligt knäppa upp säkerhetsbältena för att samla sina saker och flygvärdinnans röst ekade i bakgrunden. Hon tittade ut genom fönstret och såg den upplysta staden i mörkret. Trots att klockan var runt 10 på kvällen visste hon att det var liv och rörelse bland dom små ljusprickarna där. Hon kollade en sista gång sig själv i fickspegeln hon hade med sig. En söt frisk flicka tittade tillbaka på henne. Hon kunde inte låta bli att le. Inget på jorden kunde förstöra hennes glädje just nu. Hon samlade ihop sina saker, planet hade stannat nu. Snart skulle dom öppna dörrarna och börja släppa ut passagerarna. Hon satte på sin mobil och såg att hon fått ett sms från honom där han skrivit att han och de andra väntade på henne. Hon kände pirret i magen och blev lite nervös men fick snabbt annat att tänka på då dörrarna öppnades och kö bildades i gången i planet. Hon reste sig och följde strömmen. Nu skulle hon få trängas ett bra tag innan hon kom fram till resväskorna men det gjorde inget. Inget kunde förstöra den glädje som genomfor henne vid det ögonblicket.

 

Efter att hon stått i kö för passkontroll i ungefär en timme med otåliga och trötta människor fick hon äntligen leta reda på sin resväska. Hon hittade den utan större problem och vände sig om för att få en skymt på någon hon kände genom den stora folkmassan som stod och väntade bakom glasväggarna. Hon sökte med blicken ett bra tag utan resultat innan hon plötsligt såg honom. Han stod längst fram och vinkade ivrigt för att hon skulle få syn på honom. Hon kände hur deras blickar möttes och världen stannade kring dem...

 

RRRIIIIIIIINNGGG!!

Hon vaknade med ett ryck och satte sig i sängen. Klockan var sju och det var dags att gå upp för att gå till skolan. Hon andades tungt och hjärtat slog snabbt. Vad har hänt med mig? Tänkte hon dystert och drog bort täcket för att stiga ur sängen.

Mekaniskt klädde hon på sig och gick till skolan. Väl i skolan hade hon inte orken att vara den glada tjejen hon alltid var utåt. Kompisarna märkte det och frågade hur det stod till.

-               Äsch, det är inget speciellt, sade hon. Jag har bara sovit dåligt inatt.

Hon såg att kompisarna inte trodde henne men hon var glad att de slutade fråga. Hon ville inte berätta vad som hänt dagen innan. Hon ville inte att de skulle veta vad hon varit med om.

 

fortsättning följer

Hon gick med snabba steg för att hålla värmen och tänkte dystert på vad som väntade henne hemma. Liv och rörelse i fulla drag. Inte en lugn stund skulle hon få. Hon suckade och glömde för ett ögonblick bort sin olycka när musiken i hennes öron byttes till en låt hon gillade. Hon kände sig lugn och log lite inombords. Plötsligt såg hon en skugga bakom sig, som om någon gick bakom henne. Hon stelnade till men fortsatte gå och stängde diskret av musiken. Ljuden av fotsteg hördes tydligt. Hon hade inte inbillat sig. Nu vad hon rädd på riktigt. Varför gick den här personen så nära inpå henne? Hon bestämde sig för att vända sig om men hann aldrig se vem det var innan hon kände hur någon hoppade på henne och hon föll till marken med en duns. Smärtan spred sig i höften och benet. Hon kände hur någon låg ovanpå henne och höll fast henne. Hon såg inte ansiktet på grund av mörkret och hon kände paniken komma som ett skott. Herregud, hann hon tänka och hon försökte få fram ett ljud men hennes läppar förblev  ljudlösa. Hon gjorde motstånd o kved men mannen ovanpå henne blev allt hårdhäntare.

-               Nu håller du tyst, väste han

Plötsligt började hjärnan fungera som vanligt och hon drog ett djupt andetag och skrek allt vad hon hade. Mannen slog till henne hårt och hon kände hur hon svimmade av. Hon vaknade upp några sekunder senare. Eller var det minuter? Hon hade ingen aning om hur lång tid hon vart borta. Hon märkte hur han försökte knäppa upp hennes byxor. Nu var hon räddare än hon någonsin varit förut. Han tog fram en kniv och lade den mot hennes hals.

-               Gör inget motstånd och jag kommer inte skada dig, grymtade han igen, andfådd av ansträngningen att hålla fast henne.

Hennes ben hade domnat bort nu och hon visste att hon inte kunde förhindra det. Hon grät men gjorde fortfarande motstånd.
Plötsligt hördes röster och mannen ovanpå henne stelnade till och stannade upp. Och lika snabbt som han överfallit henne var han försvunnen. Hon andades snabbt och kände hjärtat slå ännu snabbare. Vad var det som hade hänt? Herregud, herregud upprepade hon för sig själv. Hon var i chocktillstånd. Hon reste sig långsamt. Rösterna hade avtagit nu och hon kände sig för ett ögonblick rädd att mannen skulle komma efter henne igen. Hon försökte ställa sig upp men benen bar henne inte. Hon kände på sitt ansikte och märkte att det blödde. Tårarna rann nerför hennes ansikte. Hon kunde inte tro att hon haft sådan tur att han inte fullbordat våldtäkten. Fast vadå tur? Tänkte hon och tänkte på vad hon nyss hade varit med om. Hon kände sig äcklig. Försökte på nytt resa sig. Ingen skulle få veta. Ingen behövde veta, tänkte hon medan hon torkade tårarna. Det skulle bara bli så mycket onödigt ståhej. Hon drog ett djupt andetag och försökte ta några stadiga steg. Det gick inte så bra och hon lutade sig mot ett träd. Några sekunder senare kände hon sig klarare i huvudet och stadigare i benen och började långsamt gå hemåt. Hon var rädd att föräldrarna skulle märka att det hänt något. Fast vadå, dom var ju alltid så upptagna med syskonen att dom inte  längre lade märke till henne. Tårarna rann ner för kinderna utan att hon torkade bort dom...

fortsättning följer...