fortsättning
Hon satte nyckeln i låset och vred om. Väl inne var det liv och rörelse. Det luktade mat och hon hörde hur hennes pappa pratade i telefon och hur hennes mamma försökte lugna ner barnen som sprang runt henne medan hon stog och rörde om i en gryta.
- Hallå, sade hon snabbt och tog av sig ytterkläderna
- Hejhej gumman, sade henens mamma frånvarande
Hon låste snabbt in sig på toaletten och ställde sig framför spegeln. Tjejen som tittade tillbaka på henne var inte samma tjej som tittat tillbaka tidigare imorse. Något var förändrat och hon visste vad det berodde på. Ögonen var svullna och mascaran hade runnit. Hennes händer var smutsiga och handlederna var ömma och röda. Men där fanns också något annat. Ett allvar som inte funnits där tidigare. Hon visste inte om det berodde på dagens händelse eller allt annat som hänt på senaste tiden i hennes liv. Men en sak var hon säker på och det var att hon inte sett ut såhär för ett år sedan.
Plötsligt hörde hon hur små nävar bankade på dörren.
- Öppna, öppna! ropade hennes lillebror.
- Vänta, sade hon och satte på kranen för att skölja sitt ansikte
- Nej nu, nu nu nu! Fortsatte brodern
- Men kan du vänta ett tag!? Skrek hon tillbaka och torkade ansiktet. Hon kollade sig i spegeln och försökte le för att visa världen att hon var som vanligt. Det såg mest ut som om hon hade ont i hela ansiktet. Hon suckade och låste upp och gick mot sitt rum.
- Jag går och lägger mig, ropade hon till sina föräldrar. Inget svar. Hon orkade inte bry sig att ropa en gång till utan slängde sig på sängen och somnade direkt trots att klockan bara var 20.00 .
Hon vaknade med ett ryck av att dörren öppnades och en ljusstrimma spred sig in i rummet. Hennes mamma stack in huvudet.
- Sover du?
- Jaa, mumlade hon irriterat. Jag sade ju att jag går och lägger mig.
- Jaha , förlåt det hörde jag inte...
- Mm okej, hur mycket är klockan?
- Halv 11, sov du, vi pratar mer imorgon gumman.
- God natt, mumlade hon igen och drog täcket över huvudet. Dörren stängdes och det blev åter mörkt. Med ens sköljde dagens händelser över henne och hon blev med ens klarvaken. Hon satte sig i sängen och darrade. Nu önskade hon mer än något annat att hon var någon annanstans. Hos honom. Fast vad skulle han säga om han fick veta? Skulle han bli lika äcklad som hon kände sig?
Du vet att han inte är sån, sade rösten i hennes huvud. Hon kände sig lugnare. Fast tänk om?...
Om han lämnade henne skulle hon inte klara av livet längre. Det var hon säker på. Han var det enda som fick henne att kämpa. Hon skakade på huvudet för att få bort tankarna och rösten. Letade reda på ipoden och satte in lurarna i öronen. Musiken började spela och hon kände hur hon lugnade ner sig. Hon lade sig försiktigt i sängen och kollade upp i mörkret. Återigen letade sig tankarna tillbaka till i somras. Till det ögonblicket när hon landat och stigit av planet.
Hon blundade. Planet skulle i vilken sekund som helst sätta hjulen i marken. Hon spände sig och tänkte att nu var det inte långt kvar. En grov duns kändes och planet skakade lite. Nu var de på marken. Planet körde vidare för att komma till stället där den skulle stanna. Folk började som vanligt knäppa upp säkerhetsbältena för att samla sina saker och flygvärdinnans röst ekade i bakgrunden. Hon tittade ut genom fönstret och såg den upplysta staden i mörkret. Trots att klockan var runt 10 på kvällen visste hon att det var liv och rörelse bland dom små ljusprickarna där. Hon kollade en sista gång sig själv i fickspegeln hon hade med sig. En söt frisk flicka tittade tillbaka på henne. Hon kunde inte låta bli att le. Inget på jorden kunde förstöra hennes glädje just nu. Hon samlade ihop sina saker, planet hade stannat nu. Snart skulle dom öppna dörrarna och börja släppa ut passagerarna. Hon satte på sin mobil och såg att hon fått ett sms från honom där han skrivit att han och de andra väntade på henne. Hon kände pirret i magen och blev lite nervös men fick snabbt annat att tänka på då dörrarna öppnades och kö bildades i gången i planet. Hon reste sig och följde strömmen. Nu skulle hon få trängas ett bra tag innan hon kom fram till resväskorna men det gjorde inget. Inget kunde förstöra den glädje som genomfor henne vid det ögonblicket.
Efter att hon stått i kö för passkontroll i ungefär en timme med otåliga och trötta människor fick hon äntligen leta reda på sin resväska. Hon hittade den utan större problem och vände sig om för att få en skymt på någon hon kände genom den stora folkmassan som stod och väntade bakom glasväggarna. Hon sökte med blicken ett bra tag utan resultat innan hon plötsligt såg honom. Han stod längst fram och vinkade ivrigt för att hon skulle få syn på honom. Hon kände hur deras blickar möttes och världen stannade kring dem...
RRRIIIIIIIINNGGG!!
Hon vaknade med ett ryck och satte sig i sängen. Klockan var sju och det var dags att gå upp för att gå till skolan. Hon andades tungt och hjärtat slog snabbt. Vad har hänt med mig? Tänkte hon dystert och drog bort täcket för att stiga ur sängen.
Mekaniskt klädde hon på sig och gick till skolan. Väl i skolan hade hon inte orken att vara den glada tjejen hon alltid var utåt. Kompisarna märkte det och frågade hur det stod till.
- Äsch, det är inget speciellt, sade hon. Jag har bara sovit dåligt inatt.
Hon såg att kompisarna inte trodde henne men hon var glad att de slutade fråga. Hon ville inte berätta vad som hänt dagen innan. Hon ville inte att de skulle veta vad hon varit med om.
fortsättning följer
