sista delen
Dagen segade sig fram. Hon kunde inte koncentrera sig på det läraren sade utan hon satt med huvudet lutat i händerna och såg hur lärarens läppar rörde sig fram och tillbaka. Inget ljud gick in i hennes huvud och klockan tickade. Hon kände den välbekanta oron som rösten i hennes huvud orsakade när den påminde hur viktigt det var att hänga med för att inte komma efter i skolarbetet. Rösten malde på om prov, betyg och framtid. Hon bytte ställning i stolen och kände smärtan i höften från gårdagens händelse. Plötsligt blev hon återigen påmind om allt som hänt och väggarna började krypa inåt. Tillslut stod hon inte ut och reste sig så plötsligt att stolen föll i golvet. Allas blickar vändes åt henne och läraren slutade prata. Hon sa inte ett ord utan gick ut ur klassrummet utan att ta upp stolen. Hon hörde läraren ropa hennes namn från klassrummet men hon ökade stegen och gick mot utgången. Hon kunde inte stanna kvar i skolan en sekund till. Hon kände hur ögonen tårades och hon torkade snabbt bort dem. Återigen ställde hon sig frågan: Vad har hänt med mig? Hon visste inte heller vart hon skulle finna svaret och kände hur smärtan drog ner henne till ett djupare djup än hon visste om. Hon gick ut på skolgården och funderade vart hon skulle ta vägen. Det var ännu tidigt på dagen och lektionerna skulle inte sluta förrän flera timmar senare. Hon stängde av mobilen för att slippa alla sms och samtal från oroliga kompisar och lärare. Tillslut bestämde hon sig för att ta en promenad ute i solen. Hon satte som vanligt på ipoden och förlorade sig till musiken och drömmarnas värld. Den här gången förde tankarna henne till en av de oförglömliga kvällarna tillsammans med honom.
- Ye labkhand be man midi?(vill du ge mig ett leende?) sade han och log mot henne. Hon kunde inte låta bli att ge honom sitt största leende. Han log ännu mer och kramade om henne.
- Dooset daram (jag älskar dig)
Hon kände pirret i magen och kärleken som strömmade igenom dem båda när han sade de två orden.
- Manam dooset daram (jag älskar dig också), svarade hon och log igen
Han gav henne en puss på kinden och de tittade ut över staden. Dom satt tätt intill varandra högt uppe på ett hustak. Runt dem var det mörkt bortsett från stadens ljus. Samma stad hon tittat ut genom från flygplansfönstret någon månad tidigare. Här var hon lycklig och hon ville aldrig lämna hans famn. Men det högg till i magen när hon kom är att tänka på att snart skulle allt det här vara slut. Snart skulle hon återvända hem och det skulle återigen dröja länge innan de skulle ses igen. Hon kände en tår rinna ner för kinden. Han märkte det och frågade oroligt:
- Chi shode? (vad har hänt?)
- Hichi azizam, faghat khoshalam ke toro daram (inget älskling, jag är bara så glad att jag har dig) svarade hon och svalde sorgen.
Han log och kramade henne igen.
- Man male toam baraye hamishe (jag är din föralltid) sade han och pussade hennes hår.
Men den här gången såg han inte de andra tårarna som rann ner för hennes kinder…
Hon kom tillbaka till verkligheten och märkte att hon gått runt i flera timmar och att det nu blivit kyligare ute. Hon suckade och satte på mobilen. Flera sms kom efter varandra. Mobilen vibrerade för varje sms. Hon räknade upp till 9 stycken. Dom 7 första var från hennes kompisar som undrade vart hon var. Ett var från hennes mamma som undrade om hon kunde hämta småsyskonen på förskolan och till hennes förvåning och glädje var det sista smset från honom.
Han hade skrivit hur mycket han saknade henne och hur han räknade dagarna tills de skulle ses igen. I slutet av smset stod det hur mycket han älskade henne och hur mycket hon betydde för honom.
- Åh, mumlade hon och kände både saknad och kärlek. Varför måste livet vara så svårt? Tänkte hon. Hon förbannade avståndet mellan dom. Kulturerna. Hennes förlorade liv som hon inte längre hade. Händelsen igår. Orättvisan och allt annat. Hur mycket kan en människa klara innan hon ger upp?frågade hon sig bittert.
Återigen förblev hon utan svar och hon kände sig frustrerad. Med tunga steg gick hon mot förskolan för att hämta sina syskon. Vägen hem kändes oändligt lång och hon kände huvudvärken komma krypande. Allt detta tack vare de livliga småsyskonen som pratade på och sprang runt framför henne. Hon drog ett djupt andetag för att behärska sig och lugnade sig själv med att de snart var hemma och att hon då äntligen får vara för sig själv. Men så lätt var det inte att få vara för sig själv. Det upptäckte hon ganska snart när hon steg in genom dörren. Nu ville hennes föräldrar ha kvalitetstid tillsammans med familjen och hon kunde inte smita undan så som hon helst ville. Väl vid matbordet så berättade hennes mamma plötsligt att hon fått ett samtal från skolan tidigare idag. Hon kände hur hela kroppen spände sig och hon bävade för vad hennes mamma skulle säga.
- Din lärare berättade att du rusat ur klassrummet utan en anledning och inte kommit tillbaka på hela dagen.
Nu tittade båda hennes föräldrar på henne och hon kände paniken komma.
- Mm, jag mådde inte så bra, sade hon tyst.
- Men varför hörde du inte av dig till oss? Sade hennes mamma
- Vet inte… sade hon och tittade ner.
- Är du sjuk gumman? Frågade hennes pappa
Hon tittade upp och sade:
- Nej då, oroa er inte jag klarar mig. Det som hände idag ska inte upprepas.
Hon såg att hon sagt rätt sak för nu sade hennes mamma:
- Vad bra gumman, då vet vi att vi inte får sådana här samtal i framtiden
Hon nickade och alla blev åter upptagna av att äta sin middag.
När kvällen kom visste hon att hon inte skulle få sova den natten. För många tankar cirkulerade just nu och hon var osäker om hon skulle klara av att tacklas med de ännu en dag till. Men hon lade sig ändå i sängen och slöt ögonen. Efter en minut visste hon vad hon skulle göra. Hon gick till skåpet där hennes mamma förvarade sina sömntabletter. Hon gick tillbaka till sitt rum. I bakgrunden spelade radion låg volym. Hon svalde tabletterna och genast fördes tankarna till det sista ögonblicket med honom på flygplatsen. Hon slöt ögonen…
THE END...
