olwsia

Musiken dunkade i hennes öron. Hon suckade och tittade ut genom bussfönstret. Hon skulle komma hem senare idag med. Hennes föräldrar hade börjat fråga allt oftare varför hon kom hem så sent. Plugga i fred hade hon sagt vid flera tillfällen och syftat på arbetsro framför de livliga småsyskonen hemma. Träden schvishade förbi utanför fönstret. Varför kunde dom inte bara låta henne vara ifred. Varför förstod de inte att hon bara ville vara ensam? Hon tittade inåt bussen. På människorna. Undrade hur deras liv såg ut. Var de lyckliga? Hade de ett problemfritt liv?

 Vem har ett problemfritt liv egentligen? Sade en röst i hennes huvud. Hon suckade och tittade återigen ut och önskade att hon var någon annanstans. Någonstans där hon var lycklig. När var jag lycklig sist? Tänkte hon sorgset. Det vet du, sade rösten i huvudet. I somras. Hon suckade djupt. De sista hon ville var att tänka på sommaren. Allt som hänt. Allt hon fått och förlorat. Men hon kunde inte hejda tankarna som kröp in i hennes huvud. Hon var fast. Musiken dunkade i hennes öron.

-               Flight 736 avgår från gate 19

-               Tänk på att hålla era väskor nära er under eran vistelse här!

-               Glöm inte att besöka vår taxfree innan din resa!

Högtalarrösterna ekade i den stora flygplatsen. Hon stod i kön för incheckningen och tittade ut mot folkmassorna som stressade med sina resväskor och biljetter. Barn som grät och sprang runt och lekte. Människor som stressat letade efter sina gater och incheckningsdiskar. Själv hade hon varit ute i god tid och hon var nästan längst framme i kön.

Efter incheckningen drog hon ett djupt andetag. Nu var det bara att vänta i vänthallen innan hon fick stiga in i planet som skulle ta henne dit. Dit hon längtat efter varje dag i nästan ett år. Eller okej. 11 månader, 1 vecka, 3 dagar och 17 timmar. Hon kände sig löjlig som räknat ut timmarna men kunde inte rå för det.  Tiden för avskedet av sina föräldrar kom och hon kramade dem. De bad henne vara försiktig och ringa så fort hon landat. Hennes mamma hade tårar i ögonen. Hon log och sade att det inte fanns något att vara orolig för. Hon sade hejdå en sista gång och gick igenom kontrollen.

Nu var hon ensam. Nu skulle hon klara sig själv för ett bra tag framöver. Hon tänkte tillbaka på sist hon hade varit där. Hur lycklig hon hade varit. Hur bra hon hade mått. Minnena sköljde över henne. Blundade för att inte tårarna skulle rinna. Tänkte på allt hon gått igenom det senaste året. Saknaden. Varför blev hon såhär? Hon skulle ju snart stiga på det planet som skulle föra henne till det ställe som gjorde henne mest lycklig i hela världen. Hon log och kände pirret när hon tänkte på hur det skulle vara när hon mötte de andra. Och honom..

Strömvägen, nästa!

Hon ryckte till. Här skulle hon gå av. Hon hade så som många gånger tidigare förlorat sig i minnena från förra sommaren. Hon suckade och gick av bussen. Musiken spelade fortfarande i hennes öron och hon drog jackan tätare kring sig. Det var mörkt och kallt ute. Det var redan mars men fortfarande kallt så att man frös. Kan det bli värre? tänkte hon och drömde om varmare breddgrader och lyckliga människor.

- Uppenbarligen inte, muttrade hon för sig själv medan hon gick snabbt hemåt

fortsättning följer...