olwsia

vet inte riktigt vart jag ska börja, låg och funderade i går natt och kände att jag behövde skriva av mig någonstans. kände att bloggen nog va de bästa stället men tro inte att de är uppmärksamhet jag vill ha . jag vet att de bara är nåra få som läser bloggen så jag kände att de kändes rätt. dessutom vill jag  varken ha uppmärksamhet eller medlidande så nu har vi de avklarat.

vill bara få ut mina känslor, blir så frustrerad när jag inte kan få ut dom på något sätt. visst kan jag prata med folk om det, eller nej de kanske jag inte kan. eller?.. ja vet inte faktiskt...känns som om ingen förstår ,för de jag har inom mig är för tilltrasslat, som ett fucking garnystan med tusen knutar. ah så känns det faktiskt. men det handlar inte om att jag inte litar på mina vänner nej de handlar om att jag är rädd för att ... jag vet inte , för att öppna mig o låta andra ta del av mina problem.
gud va de här inlägget kommer bli rörigt, mycket som vill ut ur hjärnan och ut genom fingertopparna.

men jag känner mig iallafall frustrerad till 1000000000000 och igår ville jag bara skrika de högsta jag kunde där jag låg i min säng. vad tvungen att trycka ner huvet i kudden för att hindra mig själv att väcka hela haninge. nåra ensamma tårar kom av dom blandade känslorna jag hade. men mest av ilska av hur jag kunnat sätta mig i en sån här situation. hur i helvete har de egentligen blivit såhär? hur kommer det bli nu? känner mig trött på allt, trött på att åka i den jävla bergochdalbana som förtillfället dominerar i mitt liv. glad.lessen.glad.lessen.glad.lessen.lessen.lessen....
jag vet att jag inte är ensam , jag vet att de kommer bli bättre och jag vet att jag måste försöka vara positiv och göra något åt saken istället för att ligga i skiten o böla. MEN , de är svårt ibland..

jag vet inte hur länge jag kommer klara de här. hur länge kan man egentligen vänta på något som tar upp hela ens hjärnkapacitet och fyller ens hjärta ? hur länge kan man egentligen stå ut med saknad? jag vet inte , jag vet inte ens om jag vill veta svaret för jag tror inte det är 'så länge man har varann så är allt möjligt'. jag trodde det i början och det var lite av mitt favoritmotto. det är det nu också men jag börjar faktiskt tvivla lite smått.. gud va hemskt alltså.. men det beror på att det har blivit så jävla svårt att de borde vara förbjudet att sakna och längta efter någon. jag överdriver inte. visst jag visar de kanske inte så men inom mig skriker jag och slår sönder allt som finns att slå sönder. gahhhh vet inte vad jag ska göra av all denna frustration! varför måste detta hända mig. det bästa som hänt i mitt liv håller på ta kål på mig! ärligt talat ja vet inte om jag klarar de här. har alltid trott att jag vart stark nog för det mesta men det har förändrats dom senaste 2 åren. kanske är det kärleken som mjuknat upp mig.kanske inte.
när kan det lyckliga vuxna livet, med allt som tillkommer, börja egentligen? tycker faktiskt vi allt förlänge vart i denna eländiga tonårsfas.

satt o funderade nån minut nyss om jag skulle nämna nåra positiva saker med det hela. men jag kom fram till att jag för engångs skull förtjänar att vara jävligt nere och negativ. kanske jag lite senare skriver nåt positivt men det får bli senare.

och bara för det så kommer jag inte på något mer att skriva, känner att jag ändå inte kan få ur mig allt jag har att säga. vet inte varför, det bara är så..

men men, bara dra ett djupt andetag och acceptera det faktum som är. le och möta världen som vanligt..